traineat.blogg.se

Svartsjuka är något som finns hos alla och även hos mig. Jag har lätt att bli avundsjuk och jag hatar den känsla och vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Den växer upp inom mig utan att jag vet om det. Kompisars bilder på instagram, resor och saker dom gör med andra där inte jag är med, bortskämdhet, relationer, filmer, "perfektion", betyg osv. Ja i allt kan jag hitta svartsjuka och avundsjuka, jag hatar det och vill bara att det ska försvinna. Kunna glädjas åt andras framgång betydligt mer än vad jag gör idag. Jag försöker men även fast att jag är glad för andra så finns svartsjukan alltid där någonstans. Detta får mig att känna mig oärlig och som att jag ljuger inför människor jag tycker om. Jag vill att det ska försvinna men det gör det inte. Hur ska jag låta mig bli glad och lycklig för andras framgång?

 

-H

Besvikelse måste vara en känsla som drabbar många. Man bygger upp förväntningar och hoppas på att det ska bli som man har tänk sig. Att bygga upp något inom sig, drömma och tänka på hur det kommer bli. Jag vet själv hur det är för jag är en sån person. Det spelar ingen roll om det är inför en resa eller ett biobesök med en kompis. Stora eller små saker, förväntningar byggs upp och jag blir besviken ifall det man planerat blir inställt eller inte som jag tänkte det. Men det har även gjort mig till en positiv person. Jag kommer med ett leende på läpparna och är positiv i det jag ska göra. Under tidigare år var besvikelsen ett litet problem för mig och jag blev ofta ledsen men under de senaste åren har jag vänt det till något positivt. Besvikelse och förväntningar bygger upp än glädje i mig som får mig att vilja upptäcka nya saker, lyckas och misslyckas. Så om ni känner igen i er detta låt er besvikelse vändas till en positiv känsla för dig och dina människor runt dig.

 

-H

Varför blir inte jag bjuden på fester? Varför har inte jag en stor grupp av kompisar? Varför är det alltid jag som skriver dom första smsen? Varför är inte jag snygg? Varför har inte jag någon pojkvän? Varför är inte mitt liv som på film? Varför känner jag mig såhär misslyckad? Är det detta som kallas tonåren? Vad vet jag som är mitt inne i den! Om en vecka börjar jag gymnasiet är det då allt kommer förändras eller kommer jag bli kvar i min bubbla då jag har svårt att öppna mig och ta kontakt med nya människor eller kommer jag bli en helt ny människa? Tänk om jag kommer i en tönt klass där jag inte känner att jag passar ihop med någon, kommer jag då få lida igenom dom närmaste tre åren jag har kvar innan jag tar studenten? Kommer mina gamla kompisar ta flera steg framåt i sina liv och jag blir bara en i mängden? Det känns som om jag står och stampar på samma ställe och kommer ingen vart, är det så det ska va?

 

-H

Jag vill att ni som läser min blogg som just nu inte är en enda person delar med er om vad ni tycker om våra kroppar idag och vad ni anser är drömkroppen? Det finns inga rätt och fel utan bara tankar och åsikter.
-H